Jag vet inte vart jag ska vända mig... jag har ingen som hjälper mig...
Man är liten i samhället... Jag / vi känner oss så sidosatta när det gäller stöd och lagar.
Framför allt när man som ensam stående mamma/pappa understår sig att man är i behov utav samhällets hjälp insatser.
Söker för avlastning, en helg i månaden.
Men blir beviljad två helger i månaden. Händer det någonting ??
Nej....
Sommaren passerar, kraften tryter.... Barn som reagerar med utåt agerande, i form utav att de blir som små djävlar.
Bara att deras horn inte syns.
En mamma som gråter över all frustration , att ensam ta vara och samtidigt vara en bra förebild, med alla dess förväntningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar