Nu är våren här, flyttfåglarna börjar att komma tillbaka, och kvitter i högan skyn.
Trots detta ser jag inget ljus i oändligheten, nej, nej, nej.... Skakar på huvudet åt samhället, världen den som är skapad i god tro ... hm....
Mmmm....???
Hur kan det hamna i detta lås ? Hur har allt som du trott varit riktigt, endast varit en fantasi, om hur det hade kunnat varit, om jag hade känt mig levande...
Men jag känner mig kvävd, utav detta som är en illusion, en vision.
En heliga titan´s strävan, att framkalla någonting som INTE finns...
Inte kommer, inte någonsin...
Snart kommer barnen att tas i från mig, ALLT för att gjöra det verkliga trovärdigt, snart är detta förmodligen det sista jag dokumenterar, någonting kommer att hända mig, det ser de till.
Men vad gjör det, när min röst redan för längesedan redan är ett minne blott, ett oljudligt ljud.
Och sirener tutar förbi i en värld utav magi... En osalig ande utan vägledare som jag litar på.
Min kompass är redan borta i kvicksanden i timglaset i undergången i min våning.
Och det jag ser är inte en verklighet, det är min psykos säger de, men då har hela min tid varit en psykos. Och ni är med i den. För mig är ni här, mina barns skratt, som låter som en porlande bäck, mina minnen som är som ett album utav glädje. Och min svans ses inte svänga, den bara hänger... Har någon ett par vingar till salu ?
Vi ses!
