Jag har levt ensam, tillsammans med mina/våra fem pojkar i ett år nu...
Sakta kunde man nog se att det inte skulle vara hållbart förevigt...
När jag idag är mitt uppe i det...
Jag har kämpat, och kämpat med att få vardagen här hemma att fungera...
Efter sommaren orkade jag inte mer.... Ni som är föräldrar vet att det ska mycket till, innan du ens yppar dessa ord...
Sanningen..., Jag orkar inte uppfostra, tillgodose alla fem, var och en i sin egna ålder. Barnen är mellan 2-14 år... då kanske ni kan ana...
Samtidigt förväntas att sköta om mig själv, vad det gäller mat intag osv...
Jag har INGEN avlastning i mitt umgänge/släktingar för över huvud taget...
Fick kontakt med fam. rätt i kommunen. Fick hemskickat att visst har jag rätt att få avlastnings familj...
Men veckorna gick....månaderna gick... min vikt gick ner..., nu 40 kg....
Fortfarande ensam i vardagen med barnen...
Inte en dag gick, utan att jag kände mig hemsk som mamma, otillräcklig för barnen....osv...
Den tionde okt...efter skolan och dagis, skjutsade jag tillsammans med soc.de tre yngsta till ett fam. hem,som kunde erbjuda alla tre (små) samma tak över huvudet, samt att de går kvar på dagis och skolan.
Det är som längst fyra månader de kan bo där. "placeringen är frivillig" dvs...
för er som inte är insatta i detta ämnet, det är inte en LVU placering..., jag är vårdnadshavare, jag har barnen varannan helg, samt en dag under veckan.
Tyvärr kan jag känna, varför kunde vi inte fått avlastning tidigare?
Nej då fanns det INGEN .... och absolut INGEN familj som kunde erbjuda varannan helg för alla tre...
Där de oftast är två vuxna som har det ordnat för sig både i boende form samt i ekonomisk form...
När JAG förväntats att orka det ensam....??? !!! Jag vet att jag har själv valt antal barn, samt att jag vill leva ensam...
Men jag har inte valt att min fd sambo, pappa till barnen, ska må så dåligt psykiskt, att han inte ens hälsade på barnen här hemma, eller kunde komma och aktivera dem, så att jag fick städa här hemma....
Mina ögon är mörka, de lyser aldrig, jag har stängt utav ALLT nu...
Jag lever för mina barn, inte de för mig....
Jag måste börja leva igen, så att jag kan ta hem och orka vara den mamman som jag vet att jag kan vara.
Deras bästa mamma...
JAG ÄLSKAR ER !!!!
Kram eran mamma....
